Hade tänkt göra ett försök att skriva lite om Size me-kampanjen som är igång nu, startad av Blondinbella. Jag hade ändå planer på att skriva ett blogginlägg om självförtroende, så då kan jag lika bra säga mitt om ”size me” också. Jag inser att när det gäller sånt här så måste man vara försiktig med vad man skriver och verkligen välja sina ord noga, det är ju tyvärr så lätt med missuppfattningar på nätet. Ibland för att skribenten uttrycker sig otydligt och klumpigt och ibland för att läsaren vill missförstå.
Till att börja med vill jag säga att jag tycker det är bra med en kampanj som ska uppmuntra till ökat självförtroende, det är bra att belysa att kroppar ser olika ut och det är bra att visa upp så många olika sorters kroppar som möjligt (på både män och kvinnor). Dock sållar jag mig till den skara av människor som ställer sig mer kritiska till det hela.
Lisa Magnusson har skrivit om det i Metro. Jag håller med. Problemet är inte bara att det finns vissa ideal som visar på hur man ”ska” se ut, problemet är att det ständigt är sån fokus på just yta. Jag lär mig inte att tycka bättre om min kropp för att jag ser en bild på en vacker kurvig kvinna med perfekt slät hud och ett hårsvall som jag aldrig kommer till att få, så länge jag inte betalar dyra pengar för det. Däremot kan jag känna mig anti-feministisk då jag tänker saker som ”jag är i alla fall smalare än så”, och får därav dåligt samvete över att jag bidrar till dagens utseendefixering. Blondinbella är vacker på omslagsbilden, inget snack om saken, men är den bilden hela sanningen om hur ”den riktiga kvinnan” ser ut? Ja, människors kroppar ser olika ut. Vi är långa, korta, stora, små. Vi har celluliter, födelsemärken och leverfläckar (vilken roll har dessa i size me-kampanjen förresten?). Att visa upp vackra nakna kvinnokroppar kanske kan visa att kroppar kommer i fler storlekar än storlek mindre, men det är föga hjälp när det kommer till att hitta sin inre styrka. Som Lisa skriver så är det fortfarande kvinnans utseende som står i fokus, kvinnans kropp.
Mitt eget självförtroende vilar mer på alla de fina ord folk omkring mig sagt om min karaktär, om mig som medmänniska och vän. Jag blir starkare i mig själv av att få höra att jag är en person man kan lite på än vad jag blir av att höra att jag ser bra ut. Ja, självklart blir väl jag också glad över komplimanger över mitt utseende, och det är inget fel på det. Men det långvariga självförtroendet, det som tagit mig år att bygga, men som nu ändå har en ganska stadig grund, det har jag fått på grund av ständig uppmuntran över mig som människa, inte som kropp.
Jag hoppas att jag fått fram vad jag menar nu och att det inte blir några missförstånd. Jag vet att de flesta av förespråkarna i size me-kampanjen inte anser att yta är allt och jag vet att kampanjens syfte är gott, men det finns fortfarande en problematik i att föra en självförtroendekampanj där fokus ligger på en vacker kropp.
Maia 